Uppdatering gällande psykiatrin:

En bredare utredning för autism och borderline/EIPS ska påbörjas, vilket jag tycker känns bra ändå. Det har funnits stunder då jag känt att, jag har inte alls borderline, det var bara en svacka trots allt och inget av de kriterierna stämmer in på mig nu, för att sedan hamna i en "svacka"/episod och då känna, jo, jag har visst (fortfarande) borderline. 😅 

När det kommer till autism; det kan ju vara möjligt att jag kan ha både borderline och autism. Men det var något jag inte ville tänka på en period. För då kände jag att, jag har väl tillräckligt att jobba med ändå? (Då hade jag sådana svårigheter med självmordstankarna bl.a.). Och sedan kunde jag heller inte relatera till beskrivningar av autism. Nu har jag dock börjat fundera lite över vissa saker hos mig…som t.ex. att jag läste att det finns de med autism som utestänger sinnesintryck istället, typ och därför inte uppfattar sinnesintryck som jobbiga och har då funderat på det här med att jag inte lägger märke till saker i min omgivning och att jag ska sluta "sväva iväg"/"borde komma ner på jorden". Men vet inte till hur stor del det snarare är en traumarespons för att inte behöva ta notis om saker runtomkring…

Men när det kommer till t.ex. kommunikation är det lite svårt att avgöra om vissa saker är pga borderline-symtom (att jag "överreagerar" t.ex. eller feltolkar andras avsikter), symtom på autism (att jag kanske har rak kommunikation eller svårigheter med kommunikation ibland (men det är lättare med t.ex personer jag känner mig tryggare med eller lättare om jag mår bra) eller inte förstår sarkasm (fast jag förstår sarkasm ibland...)) och/eller på grund av att jag medvetet/omedvetet "följer bibeln" (bibeln förespråkar ärlighet och rak kommunikation, Matteusevangeliet 5:37 t.ex.) 

Men nu är jag ändå öppen för att bli diagnostiserad med autism, bara det finns resonemang bakom som övertygar mig eller som jag kan relatera till.

Och när det kommer till borderline känns det som att det är troligt att det är en diagnos jag har. Bakgrunden kan stämma in, med tidig separation, trauma, emotionell försummelse, psykiskt våld och ja…(alltså det är inte direkt en del av diagnosen, man kan ha borderline utan trauma tror jag, men det är vanligt med trauma hos de som blivit diagnostiserade med Bpd/EIPS). Och när det kommer till symptomen har jag upplevt de flesta i varierande grad och frekvens, plus att jag känner igen mig i mycket som jag sett på instagram, medan jag inte direkt upplevt samma när det kommer till autism. När det gäller borderline krävs förresten 5 symptom av 9 och det ger över 100 olika kombinationer, vilket gör att två personer med diagnosen borderline kan vara väldigt olika varandra. Sedan är det sant att även när det gäller andra diagnoser, är människorna som har samma diagnos heterogena/olika varandra, eftersom diagnosen kan ta sig olika uttryck och att man har sidor och egenskaper och erfarenheter osv. utöver sin diagnos som också är delar av ens person som påverkar.

Från studien "Borderline personality disorder: a comprehensive review of diagnosis and clinical presentation, etiology, treatment, and current controversies" (länk):

"With nine DSM‐5 criteria and a threshold for diagnosis of five positive criteria, there are 256 theoretically possible ways to meet the criteria for BPD"

Jag ser positivt på att bli diagnostiserad för att liksom få en officiell förklaring, men också få mina tankar och känslor bekräftade om jag skulle få diagnosen borderline och därmed lättare kunna förklara för andra och ha tyngden av diagnosen, så att det inte bara är mitt hittepå eller att jag "överreagerar" och därför är det jag som ska skärpa till mig bara. Om jag skulle bli diagnostiserad med borderline skulle jag ha tyngden av forskning/andra etc. och kunna ha lite högre förväntningar på att det inte bara är jag som ska skärpa till mig, utan att även bemötandet mot mig spelar in. Eller bara det att jag inte är "galen" eller att det är något "fel med mig" utan någon som helst förklaring. För det är alltså något jag undrat/funderat över sedan jag var 15 år…medan andra bara kan uttrycka att jag är si och så…och skämta och skratta åt det (medan det för mig inte endast är ett skämt, utan även något som medför stora svårigheter i mitt liv). Nu menar jag inte att man aldrig kan skratta åt mig pga hur jag är, t.ex. om jag glömmer något, men det är skillnad på att skratta åt någon och att skratta på någons bekostnad/hånskratta, eller att skratta åt att jag glömt något (= mer okej) eller att jag är en glömsk person (= inte alltid särskilt kul för mig och nu vet vi att glömska kan bero på trauma…och jag har tänkt på att jag varit mindre glömsk när jag mått bra/inte varit stressad. I England glömde jag en tote bag på en parkbänk  i början av min vistelse och var nära på att glömma mina kreditkort på tåget, nästan två år senare, medan jag i gymnasiet glömde min plånbok två dagar i rad m.m. m.m.). 

Dessutom hoppas jag på att kunna få mer yttre stöd angående jobb etc. För när jag gick i skolan, hade jag något att hålla fast vid och något jag klarade av/visste hur jag skulle göra plus att om jag skulle få underkänt på ett prov t.ex skulle det bara påverka mig. Jag kan ha väldigt svårt för detta att mina misstag kan gå ut över andra…Eller när det kommer till självmordstankar, så är det lättare att försöka se det som en dålig dag bara, om jag klarar av annat. Jag vet att jag några gånger har tänkt att om jag bara hade jobb/boende, liksom ett stabilt liv, skulle det inte göra något om jag mådde jättedåligt för då skulle jag klara mig.

Men den stressen som följer på jobb/boende och ovissheten runt det, får mig att känna det som att det skulle vara lättare att planera för att dö istället, när jag tänker på det…och bl.a. därför är det inte så hjälpsamt som man kanske kan tro, att fråga mig eller uppmana mig att tänka på jobb/blicka framåt…även om det på sätt och vis är det rationella…för det slutar lätt med att jag på ett irrationellt sätt hamnar vid att helt plötsligt se min begravning framför mig...och tankar på att trollsländor lever bara en dag, men det kanske känns långt och tillräckligt för dem, och likadant är det kanske för mig och det skulle vara skönt att slippa leva i rädsla och oro för framtiden...

(På det här sättet har det förresten varit för min familj sedan typ gymnasiet, det är inte så att jag jämt och ständigt hållit allt inom mig utan det mörka som ångest eller katastroftankar m.m. har vällt ut bland dem…även om det också är sant att de råkat skapa/bidra till det här "monstret/Frankenstein" Emilia). 

Jag känner mig förresten positiv, just nu, även om jag nu nämnt en del saker som kanske tyder på det motsatta…När jag kollade på "Inside out" (den första filmen) med syskon och granne, kom de fram till att jag var karaktären Fear, medan jag tänkte att jag kanske snarare är Sadness som ska "keep the sadness inside the circle and read the manual". Men det filmen också visar är att Sadness försvinner inte bara för att man försöker trycka undan eller bortse från Sadness. Istället blir allt värre och värre tills alla känslor stängs ner och sedan känner Riley ingenting, tills Sadness får komma tillbaka och Riley får känna sorg, istället för att försöka vara glad och positiv (toxic positivity).

Jag minns att jag pratade med syskon om filmen även när jag första gången såg den, för flera år sedan. Då visste jag inte vad som var fel med mig, men jag grät lite tror jag och sa att det hade varit så för mig, att jag inte kunde känna någonting i högstadiet... 

Men här är utlåtandet efter psykiatrins konferens som ägde rum efter att jag hade träffat en arbetsterapeut:  

Från min journal:
2024-05-20 09:22: 

"Behandlingskonferens

Lyfts på beh konferensen efter np screening. Vi beslutar att remiss kommer att skickas till CSK för en bredare utredning för autism och EIPS. Hon kommer först kallas för drogtest. E är informerad via 1177 enligt ök."

Meddelande till mig via 1177.se från arbetsterapeuten: 

"Hej!

Vi har lyft ditt ärende idag på vår konferens. Vi har beslutat att vi kommer att skicka en remiss till neuropsykiatriska mottagning på CSK för en bredare utredning som innefattar autism och EIPS. Innan vi kan skicka remissen kommer du att behöva lämna ett rutinmässigt drogtest. Du kommer att få en kallelse till detta. När proverna ser bra ut skriver vi remissen.

Med vänlig hälsning

(arbetsterapeuten)

Meddelandet skickades: 2024-05-20 11:13"